thym

tysk,
you don't go kysk.

Karusellen snurrar vidare, högt och lågt. Spyan gungar tätt intill svalget.

Är kladdet klistret geggan en tillfällig fas eller ett förtydligande av Livets mönster?
En fas eller en kronisk diagnos?

Gung gungeli gung.

Är detta frihet? Är detta demokrati?

Vi som säger nej: det är dags att ändra på det nu.
Revolutionen har börjat.

revolution

[du lär knappast höra om det på Rapport...]

Utbränd är fel ord. Och gått in i väggen är en överdrift. I ett par dagar I ett par veckors tid I ett par månader [Ja när fan började det egentligen] har jag visserligen gått och burit på stress och varit rastlös och flyktig. Svårt att sitta still. Äter alltför snabbt. Molande i magen. Fulltecknad almanacka. Jag kommer allt oftare på mig själv med att sitta med en min som är liktydig med fullständig oro, och lär av den anledningen snart få en fet rynka mellan ögonbrynen. Även om rynkor är något jag med stolthet skiter fullständigt i.

Egentligen så är allting bäddat för problem. Något jag har insett hela tiden, att en dag lär det tjorva ihop sig och bli droppen. Och jag misstänker att så länge jag agerar enligt samma drifter så kommer detta att återkomma.

Jag tycker om att ha mycket att göra. Eller i alla fall ha något att göra, hela tiden. Och jag har varit ambitiös. Och är det fortfarande. Men någonstans så tar det stopp. När mycket blir till för mycket. Och när sinnet badar i diffus stress och oro, även om det packade schemat har tunnats ut. När fokus har legat på dagens aktiviteter och max en vecka framåt under en såpass lång tid - då lagras det längre perspektivets frågor på hög i den förträngda säcken som hänger och slänger bakom axeln.

Ett behov av att vara superlativ. Bäst. Värst. Mest. Minst. Antagligen det här fåfänga duktig-flicka-syndromet. Och är det så konstigt? Vi åttiotalister har evighetens mest uppboostade egon. Titta bara på våra bloggar [självtouché]. Folk beskriver sig själva som en historiker skulle beskrivit dem. Vi har programmerats från dag ett att vi ska tävla med varandra. Konkurrera. Ta plats. Vidareutveckla, tjäna mest, vara först. Värst. Mest. Minst. Fy vad jag är trött på detta. Och det ska resas, och det ska bestigas berg, erövras saker - som om vi vore själve Columbus. Vi ska upptäcka delar av vår värld som redan är söndernötta av besökare. Och ironiskt nog så utges fokuset ligga på vad vi själva vill uppnå i vårt eget liv.

Medan det gemensamma har frätts ner av de konkurrerande krafterna, där misstro, missunnsamhet och misstänksamhet smolkar våra möten med varandra. Föreningsdöd, bystugedöd. Idag är många småstäder precis lika anonyma och opersonliga som vilken gångbana i Stockholm som helst. Städerna har sin anonymitet. Där kan vi bete oss illa och inte behöva se konsekvenserna av det. I en landsbygd går inte det på samma sätt, även om social kontroll är ett problematiskt kapitel i sig. Men i och med bingolotto så dog kulturen med besök ut nästan helt känner jag. Från början träffades folk hemma hos varandra på helgerna. Det minns jag tydligt att vår familj gjorde. Och i början blev bingolotto kanske en aktivitet som folk samlades kring. Men i och med att vinstmöjligheterna blev kopplade till en fast telefon som Loket ringde upp om man hade tur - då började fler successivt spela hemma, var för sig. Den lediga tiden på helgen gjordes lika isolerad som vardagens jobbpräglade ekorrhjul. Och när bingolottokulturen upphörde så var umgängeskulturen också förändrad. Internet och lättillgänglighet främjade icke-IRL-samvaron ytterligare.

Jag, en präglad åttitalist, blir mitt eget skäl att tappa hoppet.

Och nu känner i alla fall jag mig vilse i detta. Kanske teorierna är missvisande, men här är jag. Vilse och jävlig. Undrar vad som är vad. Vem som är vem. Vad som är bestående och vad som är ytterligare en fas i vår eviga vilsenhet, där gräset på den nuvarande plätten aldrig tycks vara tillräckligt grönt. Och jag känner mig som ett systemfel. Ömsom produkten av ett systemfel. Men lösningen känns svår att uppnå. Samvaro kräver motpart. Vårt samhälle är präglat av individualism och egoism. Samvaro kräver omtänksamhet och solidaritet. Självklart blir det en splittring. Långsiktighet innebär idag två års perspektiv. För ett par generationer sedan innebar långsiktighet att man förberedde timmer som skulle bli skördeklart till ens barnbarnsbarn. Hur ska man starta en process med riktig långsiktig hållbarhet i vårt samhälle där folk flyttar runt en gång om året, och dessutom byter världsdel? Och där vi alla är närsynta på perspektiv längre än sex månader?

Många frågeställningar blir det...

Hur kommer tiden efter kursen se ut?
Med vilka människor känner jag en kontakt och närhet?
Hur bör jag lägga upp mitt liv för att främja lycka och förebygga bekymmer och onödiga irrvägar?
Vilka mål är viktiga för mig att uppnå?
På vilket sätt ska jag göra för att uppnå dessa mål på ett etiskt sätt?
Var kan jag bo?
Var vill jag bo?
Hur vill jag bo?
Hur ska jag försörja mig?
Hur ser jag på andra människor?
Vilket förhållande har jag till begreppet ägande?

Och slutligen, dundertrion:
Av vilka skäl är målen viktiga för mig?
Vad bör jag rimligen prioritera bort?
Hur ser jag på mig själv?

Jag mår illa, rent fysiskt. Mitt inre bredband är i nuläget blott ett modem. Rätsidan är avlägsen, det mesta känns ut-och-in. Fast vid ett trafikljus som lyser höstrött.

Idag har varit en helt underbar dag. Med ord att beskriva, omöjligt.

Dumsterlaxfrunch med Emma på kursen - en vitaminkick både bildligt och bokstavligt! Ytterligare ett hundratal livsfrågetecken rätades ut, och jag blev ännu mer övertygad om vilka mål jag har i livet och vad som känns meningsfullt och kul. En lättnadens suck, varvat med skratt och lax! Solsken ute, inne och i hjärta och sinne.

Klädd i yllesockor, skjorta, jeans, hängslen, tjocktröja, helly hansen, omaka fingervantar, cykelhjälm och storstövlar blev det tranbärstur på avlägsna, vintersvala gungflyn i skogarna norr om byn. Tranbär och lingon i massor! Frostnupna, söta, saftiga... En knapp hink lingon och en halvliter tranbär blev det innan vi satte p.

Väl tillbaka i stora staden Skattungbyn skördade jag några av mina sista morötter, lite broccoli, kål och en rotselleri. Kylan bet mig ljuvligt i kinder och fingertoppar när jag plockade ihop ärtstaketen inför vintern. Det var gråmörkt, ödsligt, svalt och himlen var dovt rosa. Ensligt och underbart. Friskhet och höstdöd - den vemodiga vilan har kommit. Jag njuter.


Imorgon blir det mer tranbärsplock.
Jag har ännu inte skördat det sista av min kål, men jag längtar redan till nästa års odlingssäsong. Och framtiden med ett torp någonstans. Detta är livet!

Firar mitt bytesgods!



Och tar del av mitt eget skördande



...mer skördande



och lite svamp också



(lite mer svamp)



har varit med och berett lin



snubblat över ett jordgetingbo



Haft avslutningsknytis för en kursare som slutade några veckor tidigare.



gått på härlig konsert hos mina framtida grannar!



Varit till Solsyran på studiebesök =)

Och en massa annat!

Mitt första inlägg i den pågående diskussionen:
"...Elever apar efter lärare. Det är ju det som utgör själva problematiken kring mobbing - när den vuxne beter rövigt, sänder denne ut att ett rövigt beteende är acceptabelt. Och eftersom läraren är en förebild som eleverna ser upp till, ja då apar eleverna efter det röviga beteendet.
.      På motsvarande sätt så påverkar rektorns/förälderns/statsministerns attityd hela skolans/familjens/landets klimat. Om rektorn är av åsikten att mobbing är en universell, ovillkorad och garanterad företeelse, ja då kommer mobbing att förekomma. Om en rektor är av åsikten att "lite aga kan väl inte skada" (=Älvdalsskolan 1998) ja visst sjutton ser lärare mellan fingrarna när en elevs knytnävsslag med full kraft träffar den andre elevens axel. Dels för att rektorn har bidragit till en skolkultur och en attityd att mobbing "inte är hela världen", eller "sånt kommer alltid att förekomma". Dels för att de stackars lärarna som faktiskt aktivt motarbetar mobbing inte får gehör och cred för sitt otroligt viktiga arbete - tvärtom. I många fall blir de istället själva aktivt motarbetade, just för att de går emot den skolkultur som ledaren främjar.

Normbrytare bestraffas - oavsett sammanhang.

Mobbing är ett STRUKTURFEL. Oavsett om det sker på arbetsplatser för vuxna eller barn, så är det ett symptom på att någonting på arbetsplatsen (psykosocialt, belastningsmässigt, t.o.m. arkitektoniskt) präglas av ett systemfel. Det är inte Lisa, 8 bast, som besitter ondskan själv. Det är klimatet som tillåter en kultur, där ömsesidig respekt är underordnat!
.     Gällande strukturella fel: det är sällan konstruktivt och rättvist att klandra en individ för ett beteende orsakat av ett systemfel. Vill man åtgärda roten till mobbing, så står det ingen lösning att finna i att tvinga Jocke, 10 år, till att byta skola [där mobbing förhoppningsvis tas på proportionellt allvar] - Jocke, 5 år kommer lik förbannat att bli slagen gul och blå om två år, om rektorn på skolan bryr sig mer om kaffet på lärarmötet än vikten av en antidiskrimineringspolicy. För i helvete, Sverige!"

Replik:
"Ja det är fruktansvärt energikrävande att försöka gå emot normer och kan dessutom vara riktigt farligt"

Motreplik:
"Ja det är det. Men det självklara MÅSTE alltid ifrågasättas! Särskilt om det självklara är något som leder till att 13-åringar tar livet av sig. Lärare [och alla andra vuxna] bär ett ofrånkomligt ansvar. Och framför allt politiker! Sen att inte alla bryr sig ändrar ingenting.
.     Det fina är att även (särskilt!) en icke-rövig lärare blir elevernas förebild. Så samma process som bidrar till att skapa hela problemet, kan också bli problemets lösning! =)"

Återigen, en fager varning:
Är du, kära läsare, labil på något existensiellt vis, eller helt enkelt bara en fullblodig misantrop med hopp om hoppet - läs inte längre än hit. För ditt eget bästa  =)










Häromdagen vaknade jag till ganska friskt, men känslan var inte fullt så behaglig. När jag lyssnade på telefonväkteriet i "Odla med P1" så fick jag en verklighetsuppdatering som heter duga. En indikation på vilken atomsfär samhället utanför alternativbubblan andas.

Första frågan. Programmets första fråga, gott folk. Den handlade om äpplen, och äppelskörden som många av oss har lyckan att få ta del av i augusti och september månad. Men frågan gällde inte om hur man bäst tar tillvara på äpplena. Inte heller hur man lämpligen bör göra för att undvika mögelangrepp under lagring i jordkällare. Frågan löd: "Kan man lägga alla äpplen på komposten samtidigt - eller tar komposten skada av detta?"

Hur komposterar jag MIN MAT på bästa sätt?? Så att inte komposten tar skada??
Halleluja och prisa herren.

Här sitter vi,
A) mitt i en befolkningskurva som stiger som solen
B) och bränner upp våra sista oljedroppar som de senaste hundra åren har utfört det arbete som människan alltid tidigare utfört själv, arbete som människan alltid har varit och kommer vara beroende av, för sin blotta existens
C) och ödar resurser till höger och vänster som följd av överflödets värdeinflation
C) i en värld där människor samtidigt svälter ihjäl dagligen
D) samtidigt som vi jobbar ihjäl oss genom övertid och OB, och med sjukskrivningar som följd
E) för att få pengar så vi kan köpa tyska, besprutade tyroleräpplen som smakar skit och gift. [Och för övrigt kommer från ända bortifrån Tyrolen.]
F) och även pengar till att skaffa nya ungar att göda upp så att
G) befolkningskurvan ska fortsätta att stiga, riktigt symmetriskt och fint.

Vi kan ju prata om hållbar utveckling, och hur en värld som inte går käpprätt åt helsingland skulle kunna se ut och skapas. Det får oss att må bra, och får oss även att tro att våra tankar och dagdrömmar och samlingar av prio-två-livs-tankar faktiskt skulle göra ett uns skillnad i vårt gemensamma strukturfel. Även kallat masspsykos.

Under tiden så kan vi ju efterforska hur vi bäst komposterar vår mat.